För en tid sedan läste jag ett intressant inlägg på LinkedIn. Någon hade retat sig på en gnällspik på jobbet och tyckte att det var dags för skärpning. ”Välj succékostymen istället för offerkoftan!” var budskapet med det underförstådda budskapet att var och en själv kan välja inställning till och upplevelse av det som händer. Det här hör jag ofta och i många sammanhang och kanske känner du också igen uttryck som ”välj din verklighet”, ”som man tänker – så blir det”, ”världen förändras när du ändrar uppfattning om den” eller (min favorit) ”det är inte hur du har det utan hur du tar det”? Säkert är det så att det ligger korn av sanning i allt detta men, och det är temat för det här blogginlägget, det är faktiskt inte så att vi alltid kan, eller kanske ens bör, välja fritt mellan offerkoftan och succékostymen.
Jag tänker så här. De flesta av oss, ja med största sannolikhet gäller det oss alla, råkar från tid till annan ut för små eller stora motgångar. Bilen krånglar, barnen får kräksjuka och halsfluss samtidigt, Netflix-abonnemanget funkar inte, maken vill inte följa med på bio, hunden har fått loppor och börsen går ner. De flesta av oss, ja med största sannolikhet gäller också detta oss alla, drabbas även förr eller senare av riktigt stora bekymmer. Allvarlig sjukdom, arbetslöshet, mobbning, trakasserier, nära anhörigs död eller kanske svåra ekonomiska problem. Allt det här är en del av livet vare sig vi vill eller inte och vi kommer inte undan ens om vi är helt perfekta människor. Läskigt eller hur?
Men hur är det då, kan vi inte välja hur vi förhåller oss till det som händer oss vare sig det är kul saker som Trissvinster eller mindre bra grejer som influensa? Jo, jag tror att vi ofta kan det men i ärlighetens namn inte alltid, inte i alla situationer och inte hela tiden. Vi har alla en historia och olika livssituationer att förhålla oss till. Därför har vi vid varje given tidpunkt varierande förutsättningar att kunna klara av och hantera påfrestningar. Ibland fixar vi ett försenat flyg, spöregn vid ankomst, kackerlackor på hotellet och en balkong som vetter mot en soptipp alldeles galant utan att klaga. Andra gånger – då just den här upplevelsen är den senaste motgången i en längre rad av sådana – skulle en sådan här semesterupplevelse få oss att gråta flera dagar. Eller med ett exempel från arbetslivet: En vecka tål vi att få obefogad kritik, att arbeta flera timmars övertid med ett projekt som sedan läggs ned, att få besked om att kontoret ska flytta till en annan ort samt att få total hårddisk-krasch på datorn utan att vi känner ett behov av att gnälla och ta på oss offerkoftan. Andra gånger kan en sådan situation leda oss raka vägen till husläkarmottagningen som direkt skriver ut ett recept på antidepressiv medicin.
Nu undrar du kanske vart jag egentligen vill komma med den här texten? Jo, så här: Ibland är faktiskt saker och ting skit och då måste vi tillåta oss själva och andra att få bära offerkoftan en stund. När det händer ska vi trösta den som bär sin kofta, lyssna på hen, ge hen en kram och allt det stöd vi kan. Om vi gör det kan vi hoppas på samma bemötande när det en annan gång är vår egen tur att sitta där med sorg, oro och rädsla. Det skulle väl kännas skönt?
Jag menar förstås inte att vi alltid ska kura ihop oss i våra murriga och fuktiga offerkoftor. Självklart ska du i första hand fälla upp paraplyet istället för att bli blöt och gnälla över det. Du ska heller inte klaga i onödan över i-landsproblem som att raw food-pajen är för dyr, att du får vänta en hel vecka på nästa avsnitt av Homeland eller att tandhygienisten inte har tid för dig förrän i november (om det inte är så att just detta faktum är den sista och avgörande negativa händelsen i en längre kedja, då kan koftan ändå sättas på). Jag vill med detta inlägga heller inte klaga på de som ofta har succékostymen på sig. Vi behövs alla och vi har, som sagt, olika förutsättningar. Och ibland kan det blotta faktum att vi, åtminstone i tanken, svidar om till något snyggare bidra till att höja stämningen. Så våga gå din väg, välj